Mustafa Can lämnar ingen oberörd under känslosam föreläsning

De flydde från damm och misär till asfalterade gator och punktliga bussar. För Mustafa Can och hans mamma var det en stor kontrast att komma till ett nytt land och till en helt ny värld.

När hans mamma blev sjuk 2004 slogs Mustafa Can av insikten att äldre människor med utländsk bakgrund inte minns Sverige, de minns den plats de kommer ifrån, det som de kallar hem.

– När man är ung i ett främmande land blickar man framåt. När man är gammal blickar man tillbaka för att förstå vad som hänt, berättar Mustafa Can.

Han beskriver också en känsla av att kapats från sina fästen.

– Vem man är, det är självklart. Men när man måste bryta upp och fly, bryts inte bara den yttre existensen upp, utan även den inre, vilket präglar många äldre invandrares liv, förklarar Mustafa Can.

Han drar paralleller mellan Vilhelm Mobergs Kristina från Duvemåla och dagens situation för äldre med invandrarbakgrund.

– Detta är inte unikt för vår tid eller land, den ständiga längtan hem har alltid funnits med oss.

Mustafa Can talar även om värdighet. Han ställer frågan om vad värdighet är för en ”svensk” åldring? Kanske rena lakan, varm mat och att få lyssna på en musikbit från Bellmans visor? För en äldre med utländsk bakgrund kan det handla om att någon kan skämta på det egna språket, eller kan gratulera dig på högtider från din kultur.

Men den största utmaningen äldreomsorgen står inför är språket, enligt Mustafa Can.

– Det är betydelsefullt att man funderar på förhållandet mellan språk och makt, mellan språk och skam. Jag har inga svar, men det är viktigt att få till kommunikationen, man får inte låta utanförskapet gå i arv.

Mustafa Can avslutar sin föreläsning med orden:

– Döden är en gåta, men att vi en gång existerat är en ännu större gåta. 

Bild: Susanne Johannesson, deltar i programrådet för Elmia Äldre och Mustafa Can